linamarcela

Det gäller att inte glömma sitt egna värde,
när världen runt omkring beskjuter dig med intryck,
som gör bergochdalbanor av sinnet och dina lemmar svaga,
glöm du inte vem du är,
vad du är värd och vad som är viktigt egentligen.
Jag menar inte att du ska ha en sköld mot allt det där starka,
nej låt dig bara inte bli träffad så du blir liggande,
alltid upp på fötter igen och respektera dig själv,
annars kommer ingen annan heller att göra det!

.. antagligen ingenting jämfört med David Guetta på Slagthuset.
Men jag verkar vara ensam om att David är ultimata fredagssysslan nästa vecka,
istället ska det laddas för bal på lördagen.
Gah. ja skiter i balen helt istället, och dansar så svetten stänker på Slagthuset!
tjo!

Det skrämmer mig ibland hur jag ser att allt som heter tillit saknas i förhållanden.
nästan varenda dag ser jag par som på olika sitt tydligt visar att förtroendet inte helt finns där.
Allt från att snoka omkring, ifrågasätta, försöka styra och ställa till att i smyg läsa sms och email.
Hur kunde det bli så fel?
Det jag inte förstår är att man vill ha det så? För det är ju man själv som bidrar till avsaknaden av förtroende
genom att inte lita på sin partner. Jag tro att  förtroende är någonting man måste bygga, nästan förtjäna,
men jag tror också att ett förtroende är någonting man måste ge. alltså blir det att dela.

jag vill inte höra några mer "jag kan inte lita på honom/henne", inte förrän du verkligen försökt!
och går det inte då, så är det kanske dags att tänka om?
För känslan av att fullkomligt lita på någon är obetalbar.
Om man kan bli sårad? självklart! Men det är det värt det!

Jag har världens bästa jobb! Jag trodde att jag skulle kunna säga det om ett par år, men redan nu har jag världens bästa jobb! Går alltid därifrån med ett leende, o varje dag lär jag mig någonting nytt! Förstår att njuta på en öde ö kan tyckas vara världens bästa jobb, jag skulle älska det! Men sanningen är att det bästa jobbet lika gärna kan vara precis här, just nu. :)

Jag får träffa många människor här, höra på livshistorier som borde skrivas ner, ta del av öden, missförstånd, lycka och erfarenheter jag bara kan drömma om. Även min historia skrivs, och den blir aldrig som man trott, tack o lov för det. Jag har nu ett spörsmål: hur länge kan man dömas för det man gjort? oavsett om det varit fel eller inte? hur länge ska ens handlingar påverka? Går det fortare om man ångrar sig, grämer sig över det, eller är historian för alltid en del av dig? Jag vill tro att det försvinner, att personen är så mycket mer än en handling, För i slutändan, när man faller ihop i hjärtinfarkt och sinnet försvinner, vad spelar det då egentligen för roll?

Kanske kan det tyckas att stråkar ibland är trist,
många kan hålla med om att det kan vara väldigt faschinerande,
en riktigt bra symfoniorkester tex får det där extra med ett riktigt bra gäng stråkar. håll med!
Det som jag inte visste var att stråkar kan vara riktigt hett, otroligt rytmiskt, kraftfullare än jag anat och fantastisk underhållning. Kanske är det jag som är helt efter, men jag har precis upptäckt ´tjejerna i brittiska Bond.
Deras låtar som Samba är ju klockrent och speciellt när de faktiskt dansar till också!
Har jag nämnt att de fyra tjejerna inte bara är grymma på stråk, de är både snygga, underhållande och bara strålar av glädje. Jo jag tror nog att jag verkligen gillar det!

ibland kan ett litet sms betyda så mycket.
Idag har jag fått erfara det från båda håll.
Sms, ganska intressant ändå.
Någonting relativt nytt, som så många kan tycka är så opersonligt.
men varför opersonligt?
varför inte bara ta tillvara på de nya sätten att kommunicera,
men man behöver ju inte helt och hållet glömma bort de klassiska breven heller.
Nej, sms är minsann inte opersonligt.
och jag är glad att mina sms kan värma på samma sätt som ett sms kan värma mig!

Varenda dag använder vi dem,
negationerna alltså.
Ofta alldeles för mycket.
Ni har ju hört det klassiska exemplet
tänk inte på en rosa elefant
och vad tänkte ni på då?
jo en rosa elefant.
Det här är ingenting nytt.
För att inte kunna tänka på den rosa elefanten måste vi först se framför oss VAD vi inte ska tänka på,
och ja då tänker vi ju på en rosa elefant.
Ja ni har ju säkert hört/läst eller själva upplevt hur det är att banta.
det går bara INTE.
för när ni inte ska äta godis, inte äta kakor, inte dricka läsk. då är det ju godis, kakor och läsk ni ser framför er.
och helt plötsligt blev det så jäkla svårt att inte göra det.

Det här är ingen nyhet heller, att många negationer försvårar för oss,
men jag vill poängtera det igen.
Det kan låta fånigt, kan verka konstigt och onödigt, men skit då i det. Ni behöver inte tro på mig. (ha)
Ofta är det vi själva, med våra negationer som är våra egna hinder. Även andras negationer hindrar oss.
Som när ni ska hålla ett föredrag. Vad vill du helst höra precis innan, när du börjat bli lite nervös?
1: Det här kommer inte alls bli fel, du kommer inte misslyckas, det är ingen som kommer tycka du är tråkig!
2: Jag tror att du kommer att klara det skitbra, du kommer väcka ett nytt intresse hos jättemånga!

Ja ni får ju såklart föredra vad ni vill, men om jag slipper att höra orden fel, misslyckas, tråkig  precis innan min presentation så skulle jag vara tacksam. (shit, tråkig, nej tänk om de tycker jag är tråååkig, det hade jag inte ens tänkt på..).
Båda alternativen var ju egenligen jättepositiva om man vill se det så, för de var menade att peppa som bara den, jag menar jag tror ju INTE att du kommer att vara tråkig!! Jaja nu räcker det nog, jag tror att jag har lyckats förmedla mitt budskap!

Så tänk inte på det här mer nu,
och tänk för all del inte på den där rosa elefanten.

Jo hur var det nu med tankarna.
vad kan de egentligen åstadkomma?
Kanske att jag kan tänka riktigt riktigt hårt nu,
och hjälpa dig vännen. önskar jag kunde.
men då kommer huvudet att explodera innan
och jag kommer ändå inte ha kunnat hjälpa dig.
Vad kan då tankarna göra?
varför tror jag så hårt på deras möjlighet?

Henry Ford sa någon gång
om du tror att du klarar det eller inte, så har du rätt.

Det är åt det hållet jag tänker...
återkommer!

Ibland är det nästa så att jag vill tro på ödet.
Nej det är inte ödet. slumpen.
Det händer i alla fall konstiga sammanträffanden lite då och då.
Jag satt precis och tänkte på att det var länge sedan jag jobbade,
och tänk så praktiskt på alla sätt o vis det skulle varit att jobba imorgon,
inte hela dagen men bara ett par timmar för att inte vara borta för länge
och samtidigt få in lite extra cash.
Tänk så bra det hade varit.
Jag hann inte ens tänka klart tanken förrän telefonen ringde,
och ja ni förstår antagligen resten.. :)

Saker som detta går ju inte att styra, och hur gärna jag än vill tro det,
så var det faktiskt inte min tankekraft som hjälpte mig.
eller kanske?
Nej jag tror inte ett dugg på det,
men däremot tror jag att tankens kraft ändå är otroligt underskattad.
Kanske kan man inte direkt tänka sig till ett jobb,
men man kan påverka otroligt mycket.
med tanken.
kanske att jag kan ge er mer konkreta beskrivningar på hur jag menar en annan gång,
nu ska jag äta lite supergod röd currywok o sen bege mig hem till mannen med stort M.

Senaste dagarna har gränser gjort flera gånger tagit min uppmärksamhet.
Inte gränser mellan områden, utan gränser mellan vad som är rätt och fel,
eller vad man kan tänka sig att gå med på eller inte.
Jag har lärt mig att det är otroligt skönt att känna vart man har sin egen gräns,
men samtidigt är det oerhört viktigt att inse att min gräns inte är densamma som andras gränser.
Det kan blir svårt det där, att synka gränserna, för alla har ändå rätt att ha sin egna gräns,
när det är en själv det handlar om.
Så egentligen är det inte så svårt att synka gränserna, för när det inte längre bara är mig själv det handlar om
så måste jag (enligt mig) ta hänsyn till andra individers gränser. Ibland till och med till större grad än min egna gräns.
kommunikation. svårare än så behöver det inte vara.
och med en väldigt rak, öppen sådan så löser sig det mesta.
Åter till det sköna med att hitta sin egen gräns. För har man gjort det, efter ett någorlunda sundt resonemang och mycket känsla så har man någonting att stå på, luta sig tillbaka mot. Och att då stå på sig eller till och med säga ifrån,
är inte längre särskilt svårt. Åtminstone inte om man kan tänka sig in i andra människors tankesätt för deras gränser.
För på samma sätt som jag respekterar er gräns, vill jag att ni ska respektera min.
Titt så lätt det då kan bli. :)

imorse träffade jag en kvinna och jag råkade stirra på henne.
efteråt skämdes jag lite, men jag kunde bara inte rå för det.
anledningen till att jag stirrade var just som det står.
kvinna i mustasch.
hon hade långt brunt fint hår, var väldigt smal och var väldrigt feminint klädd (ja om man nu får säga så utan att ha fördomar om genus och hela paketet?).
och en mycket tydlig mustasch.
Det slog mig att jag undrade hur tusan man kan ha mustasch,
jag menar att hon inte vaxar eller bleker den.
eller gör vadtusansomhelst för att ta bort den.
Det var ju inte snygg någonstans alls, och hon såg ju nästan otäck ut.
tyckte jag.
Men vem är jag att bestämma hur hon ska se ut?
Jag som länge varit emot ideal, det kanske låter som den saftigste av dubbelmoralkakor,
men nej jag har varit emot ohälsosamma ideal, men själv har jag ju också såklart haft ideal. hälsosammare sådana dock.
Återigen, vem är ändå jag att döma henne?
Så jag har tänkt på det under dagen. tänkt på mustaschen och varför jag glodde.
Ja det är kanske inte konstigt att glo på en kvinna med larv på läppen.
Men problemet ligger ju inte hos larven. problemet ligger ju hos mig och mina föreställningar om vad som är rätt eller fel.
Så efter en hel dels tänkande har jag nu verkligen blivit vän med tanken på kvinnan i mustaschen.
Hon är inte enligt mig så vacker i den, men egentligen, är det fel med mustasch om man nu har det?
Kan man bara inte få låta den vara, och bara vara precis så som man är?
Jo visst tycker jag det. För det är hon som är hon att döma. inte någon annan.
En klassisk kaka det här, att alla har vi rätt att vara precis som vi är,
men ibland måste man göra sig påminnd om det, och sluta döma andra för så onödiga saker som en mustasch.

godnatt.

Ibland kan man inte göra det man vill.
Ibland har man inte förmågan eller möjligheten att göra det man borde,
det man skulle välja om man kunde.
Som att ta hand om sitt barn,
att hjälpa sitt barn växa upp och bli en stark människa.
Det är faktiskt inte alltid det går.
av många olika anledningar.
Ibland är det en omöjlighet.
Kanske inte en omöjlighet att ha vårdnaden om sitt barn,
men en omöjlighet att ge det allt det förtjänar.
En chans att greppa livet.

Vad händer då?
Kanske att man får sitt barn ifråntaget,
att man inte längre får chansen att försöka.
Men när man själv har valet, att behålla eller lämna bort,
är det ett val man ska få ha?
Att få välja sitt barn eller inte.
En del kan inte se hur det kan vara möjligt,
hur någon kan lämna bort sitt egna barn till någon annan.
Att låta sitt barn växa upp kanske helt i frånvaro av sina riktiga föräldrar.
Riktiga.
Det är ett så starkt ord. En nolltolerans. riktiga. eller falska.
Kan man alltså ifrånsäga sig föräldraskapet. förneka det?
Eller har man föralltid ansvaret för ett barn man skapat?

Jag har hört människor argumentera emot det,
som säger att det är fel. Att de riktiga föräldrarna är de enda som kan ge barnet allt vad det behöver.
Att blodsband inte går att ersätta. Att blod är tjockare än vatten. och        så       vidare.

Jag håller inte med.
såklart.
Det är inte bara för att jag själv, som adopterad, är ett praktexempel.
Nej det är också för att jag bland annat idag. flera gånger, har sett hur det kan vara en så osjälvisk handling.
Hur föräldrar låtit andra människor vara stöttepelare åt sina barn,
hur barn växt upp med andra förebilder än de biologiska (riktiga?) föräldrarna.
och hur otroligt bra det blivit för barnet i fråga.
För kom igen, nog handlar det inte om vad som är rätt eller fel, det handlar inte om riktiga eller oriktiga,
det handlar om barnets bästa. Det är vad som är riktigtviktigtochrätt! Det är visserligen inte alltid det lättaste att avgöra.
Men när man vet med sig att man inte kan ge sitt barn alltdetdärsomdetförtjänarochbehöver,
så kan man ändå göra det bästa man kan. ett val.
och förhoppningvis blir valet till det bästa.
Jag blir så glad av att se hur någon tagit ett så viktigt beslut, helt och hållet av omtanke.
För nog kan det vara en handling av ren kärlek. När man älskar någon så mycket att man kan släppa taget när det verkligen behövs. För någon annans bästa.
Så det behöver inte vara att överge. Det kan bara vara att ge.
Ge en chans.

det grep tag som en klo kring hjärtat när jag läste SvD idag,
nej jag är inte naiv, jag vet att det ständigt händer fruktansvärda saker i världen, just nu, alldeles i närheten också,
men ibland blir det så svart på vitt att jag reagerar starkare.

Artikeln handlade om hur sårbara människor utnyttjas,
hur desperata människor säljer sina organ för att få pengar till att överleva och försörja sin familj.
Jag tänker inte berätta om allt det vidriga, om hur snett allting gått,
och jag tänker inte berätta om allt jag vill förändra heller.
Istället vill jag bara fråga mig själv och er,
vart går gränsen?

Många håller antagligen (förhoppningsvis) med om att någonting är galet när fattiga människor säljer sin ena njure för ibland så lite som några tusen kronor och en "mäklare" tjänar upp till över 100 000 på förmedlingen.
Att donera ett organ är heroiskt, inte sant?
Att avstå från någonting så pass viktigt och riskera sin egen hälsa för att en annan människa ska kunna fortsätta leva,
nog är det fint. inte en tvekan om saken.
Är det fel att kompensera sin donator för tiden det tar att återhämta sig, konvalescensen?
Skulle det vara fel om donatorn vill ha kompensation för missat arbete tex?
Skulle det kunna vara rätt att få kompensation för eventuella komplikationer?
jo kanske kan man tycka det.
Vart går då gränsen? hur stor kompensation är okej utan att man säljer sitt organ?
och hur ska det kunna ske utan att det leder till fel användande av donationstjänster?
förstår ni vad jag menar?

Det råder inget tvivel om att utnyttjande av sårbara är vidrigt, det råder inga tvivel om att det händer så mycket galet i världen och även i området vi bor. Men det som slår mig mest just idag, är hur det inte är så svart och vitt,
hur allting går i en gråskala. en gråzon. Det gäller att se skillnad på vad som är vad.