gräsänka 3.0
Har inte bloggat på flera månader, varken haft tid ork eller lust. Och då känns det ju meningslöst att skriva.
Nu däremot är hjärtat och hjärnan överfulla och jag behöver skriva av mig igen.
Micke har varit i Norge i fem månader för att jobba,
fem enligt mig riktigt tuffa månader men på något sätt har tiden ändå gått, och det är klart.
Så nu efter en veckas ledighet här hemma så följde jag honom till tåget tidigt imorse,
ja nu är det alltså dags. Gräsänka 3.0. Micke är ute och reser och kommer ha det helt fantastiskt.
finns ingen människa som skulle kunna vara gladare för hans skull än vad jag är,
men det finns heller inte någon person som kan sakna honom som jag.
Det är inte mänskligt att sakna så otroligt.
Det är verkligen med blandade känslor jag sitter här nu, både panik för att ja inte får röra, se eller kanske ens höra honom på flera månader. Men också en otrolig glädje för hans skull och att det finns en sån mening med det här, jag älskar själv att resa så jag kan inte önska honom någonting annat än en fantastisk upplevelse.
Det känns bara märkligt att både vara ledsen och glad på samma gång.
Jag vet inte riktigt hur den här hösten kommer att se ut, hur sjutton jag ska göra för att minimera det jobbiga,
men jag vet att det går, jag vet att jag kan och jag vet att jag kommer att stå här hemma med en bamsekram när han kommer hem.
antagligen blir det en del del bloggande nu, bara för att lätta på alltihop. så misstolka mig inte om det verkar som att allt är hopplöst, det tycker jag inte. Jag har ett toppenliv och älskar varenda dag, men även mitt i allt det underbara så kan det vara riktigt tungt för en stund.
Tack och lov har jag finaste vännerna, både nära och en bit ifrån, och jag är obeskrivligt glad över att ha er,
ni ger mig energi när jag är som vekast, får mig att skratta när jag är som mörkast och delar min glädje när jag är som gladast.
Nu däremot är hjärtat och hjärnan överfulla och jag behöver skriva av mig igen.
Micke har varit i Norge i fem månader för att jobba,
fem enligt mig riktigt tuffa månader men på något sätt har tiden ändå gått, och det är klart.
Så nu efter en veckas ledighet här hemma så följde jag honom till tåget tidigt imorse,
ja nu är det alltså dags. Gräsänka 3.0. Micke är ute och reser och kommer ha det helt fantastiskt.
finns ingen människa som skulle kunna vara gladare för hans skull än vad jag är,
men det finns heller inte någon person som kan sakna honom som jag.
Det är inte mänskligt att sakna så otroligt.
Det är verkligen med blandade känslor jag sitter här nu, både panik för att ja inte får röra, se eller kanske ens höra honom på flera månader. Men också en otrolig glädje för hans skull och att det finns en sån mening med det här, jag älskar själv att resa så jag kan inte önska honom någonting annat än en fantastisk upplevelse.
Det känns bara märkligt att både vara ledsen och glad på samma gång.
Jag vet inte riktigt hur den här hösten kommer att se ut, hur sjutton jag ska göra för att minimera det jobbiga,
men jag vet att det går, jag vet att jag kan och jag vet att jag kommer att stå här hemma med en bamsekram när han kommer hem.
antagligen blir det en del del bloggande nu, bara för att lätta på alltihop. så misstolka mig inte om det verkar som att allt är hopplöst, det tycker jag inte. Jag har ett toppenliv och älskar varenda dag, men även mitt i allt det underbara så kan det vara riktigt tungt för en stund.
Tack och lov har jag finaste vännerna, både nära och en bit ifrån, och jag är obeskrivligt glad över att ha er,
ni ger mig energi när jag är som vekast, får mig att skratta när jag är som mörkast och delar min glädje när jag är som gladast.
