linamarcela

Det är fantastiskt att det kan hända så mycket på så relativt kort tid,
att man hinner leva så mycket, för det har jag verkligen gjort.
Levt, lärt, kännt, delat. och njutit.
Jag tyckte att tiden var emot mig,
att den hade gått för kort, att det fanns för lite att stå på.
Men nu är det delade, kända, levande så mycket större än tiden som var för liten.
ja det blev invecklat nu.
Det jag försöker säga är att när man glömmer bort tiden för ett tag,
så kan man fokusera på det som allt egentligen går ut på.
att leva.

Tiden går så fort,
hur många gånger har jag sagt det?
Senaste veckorna har bara sprungit iväg
med bowling, sushikväll, besök hemma, snowboardåkning, fler besök hemma, finbesök i Lund,
födelsedagsfest, rockfest, shopping, dans,vackra solnedgångar, runturer och god mat.
Istället för att skriva om allt kommer som ändå ingen orkar läsa om så slänger jag upp ett axplock av allt det fantastiska...

Har haft en sån där fantastisk förmiddag,
en joggingtur i skogen men solen i ansiktet,
lång frukost med moren och faren och sen en promenad i solskenet.
Jag njuter. åh vad jag njuter. och jag älskar med hela hjärtat!

Då har jag vridit runt ratten ordentligt,
inställningarna nästan helt klara,
skruvarna på plats och gasen i botten
för här ska det varas gräsänka ett bra tag.
alldeles för länge visserligen,
men vadå, tiden går hela tiden.

Idag har jag haft en riktig kvalitetsdag med mormor,
på alla sätt och vis, det måste nog kallas för en perfect day.
Det ska jag le åt när jag ska sova inatt,
och sen ska jag drömma vackra drömmar. :)

Gårdagen var helt fantastisk,
det lilla mitt i allt det stora liksom.
Efter en riktigt lång promenad i solen
gjorde jag pizza åt mina favoritkillar,
och oj vad jag gillar mina favoritkillar! :)
Det blev mkt pizza igår...
Kvällen avslutades mkt senare än vad jag trodde,
och trots att jag egentligen var ganska trött så blev det många timmars roligt
spelande och sen somnade jag i en varm säng nära nära min prins.
..och jag tänker nu på gårdagen med ett enda stort leende.

sitter här o taggar till,
ska ha boxpass snart,
men har inte rört på mig på nästan en hel evighet,
jävla förkylning som aldrig velat ge med sig,
men nu mår jag åtminstone inte dåligt längre
så kanske att det kan bli träning i slutet på nästa vecka. (nej jag är inte bitter ;) )
Okej i ärlighetens namn så är jag ganska pepp,
jag är riktigt pepp på att piggna till,
och har en vilja starkare än någonsin.
Jag kan inte riktigt förklara varför men det käns som att jag varenda dag inser saker av värde,
det blir bara tydligare och tydligare vad jag vill, inte bara när det gäller träning eller relationer,
utan över huvud taget. i största allmänhet.
och det är så skönt, ger energi, lättar.
Kanske att jag för en liten liten kort stund tappade bort mig lite granna,
nästan glömde bort för en sekund vem det är som lever mitt liv.
Men ni worries för nu är jag mer medveten än någonsin. faktiskt.

När det inte blir som planerat kan man bli sådär besviken.
Det är jag nog ganska bra på att bli.
När man har haft förväntningar och sett fram emot någonting
som sedan inte blir som man tänkt, eller kanske inte allt blir av.
Det är då man inte får kasta in handduken,
utan istället vara öppen för nya förslag,
för just då kan det bli kvällar som denna.
spontant och klockrent.
tack igen killar, ni har lyckats igen,
Men nästa gång lagar jag maten!!!

Vissa dagar är lite mörkare än andra,
åtminstone när jag vaknar.
Som att solen inte tänkt att titta fram och morsa på mig idag.
konstigt det där. att känna så.
Förkylningen sitter i halsen och jävlas. ger sig aldrig,
och träningen har legat på hyllan i nästan tre veckor nu.
Den enda som kunde vara riktigt riktigt snäll mot mig under morgonen var duschen
så varm och kärleksfull har nog duschen aldrig varit.
Täcket brukar vara mig trogen men nu är nog duschen nästan snäppet bättre. åtminstone idag.

Igår grät jag över vänskapen.
jag grät för att det finns de som menar så helhjärtat väl,
som bryr sig på riktigt riktigt.
Det är fint. finare. finast.

snälla tänd en lampa åt mig nu!

Det finns inte ord för hur skönt det kan vara att prata med en vän,
en ärlig sådan som man kan diskutera med,
vara riktigt ärlig mot. Det är ovärderligt.
Ibland behövs vännen extra mycket,
och ibland behövs man av vännen extra mycket.
Det är fint. så genomfint.

En del människor består.
så mycket mer än det finns ord för.
föralltid är så starkt, nästan omöjligt.
Men en del vänner är för livet.
Och ibland slår det mig en extra gång,
att det är så fantastiskt.

Kanske att du kan skratta åt mina bravader om 10 år,
får jag bestämma så skrattar du åt samma saker 30 år senare igen.
föralltid.

Kärlek.
Så vackert, starkt men ändå diffust.
För vad är egentligen kärlek?
Självklart finns den i olika former och det är inte någonting nytt,
Men nu syftar jag på den där kärleken när vi säger att vi är kära.
     Hur är man kär i någon annan? Kan man ge kärlek? Få kärlek?
Det sägs så, att man får kärlek av någon.
Jag förstår vad som menas, det tror jag åtminstone. Men jag vill inte riktigt hålla med. För inte kan man bara ge kärlek sisådär, det man ger är, enligt mig, en del av sig själv, och jag tror istället att kärleken är det man upplever tillsammans. Handlar ett förhållande om att ge och ta? För nog ger man speciellt i början av ett förhållande, och den där balansen ge/ta är livsnödvändning för förhållandet, kärleken, för när ena individen helt plötsligt börjar ta mer än ge så börjar den dö.
Kärleken alltså. För eftersom jag tror att kärleken är det man upplever tillsammans så dör den ju om båda inte är lika delaktiga. Att ge och ta passar egentligen inte riktigt in i min kärleksfilosofi, det är en förenkling.
Jag säger att det handlar om att dela. För så länge man delar så upplever man tillsammans och då kan kärleken hålla i sig. Riktigt länge. Vad som ska delas är ju lite svårare att definiera, och det är olika från relation till relation, men för mig är nyckelordet i en relation att dela.
     Han gör mig lycklig får jag ibland göra. Även där har jag lite att invända, för inte kan vi göra någon annan lycklig? Jag tror inte det. Jag tror inte att det är möjligt. Däremot kan vi hjälpa andra att vara lyckliga, för just lycklig är någonting man själv blir. Det är helt och hållet en subjektivt känsla som inte går att sätta dit på någon annan människa. Plocka fram, javisst. Men inte göra. Så det inte han som gör någon lycklig, men personen i fråga är lycklig tillsammans med honom. såklart.
     Varför är man då tillsammans med någon? Vad är meningen med en relation? Vilken dum fråga egentligen, det vet väl alla! Eller? För mig handlar det om utveckling. Vi utvecklas hela tiden, men jag som hopplös romantiker tror att man visserligen kan göra en enorm utveckling själv, en utveckling som man inte kan göra med någon annan, men däremot tillsammans med någon så kan man utvecklas till dimensioner dit man aldrig når själv. Om sedan relationen är en klassiker mellan en man och en kvinna eller inte, det hör inte till. För vem man delar kärlek med är inte det väsentliga. För har man hittat någon där man tillsammans kan skapa den upplevelsen, så har man ju hittat rätt.
För mig är det otroligt viktigt att dela, mina känslor blir så mycket fastare av det, upplevelserna blir större, ibland mer meningsfulla och starkare. Så att dela är alltså även en av de stora anledningarna till att jag vill vara två. Att dela leder till den där utvecklingen.
     Att älska då? Vad innebär det? När man är tilräckligt kär kanske? Eller när man har varit kär länge? Kan man älska utan att vara kär, eller vara kär utan att älska?
Själva ordet har jag svårt att definiera. Men att älska innebär för mig en annan del av kärleken, kanske en utvecklad del. Att älska någon innebär att man vågar vara sårbar. Vågar vara rädd för att skiljas ifrån den. Att älska innebär att man till någon grad känner att man behöver människan, på ett eller annat sätt. Att älska gör att man kan få en trygghet som det kräver stort mod för att våga känna.
Så ja vi kan älska utan att vara kära, och vi kan även vara kära utan att älska. Men jag tror att är man kär så vill man någonstans längst inne att känslan ska utvecklas till att älska. Att älska är för mig även en känsla, den sitter någonstans i bröstkorgen och vandrar uppåt i halsen och känns i käkarna. Den kan även vandra ner mot magen, och när jag känner efter så hamnar den till och med ute i fingertopparna.

Spelar det här egentligen någon roll? Räcker det inte med att bara vara kär? Och bara vilja vara med personen ifråga, räcker det inte bara med att känna det? Jo självklart. Och det allra allra viktigaste med kärleken är att våga känna den och att njuta av alltihop!

jag har så fantastiskt fina vänner,
och jag lär känna flera av dem mer och mer för varje dag som går,
ser nya egenskaper, upptäcker nya rörelser, blickar, leenden.
Det är hur härligt som helst.
och jag är så glad att de finns, så otroligt glad.
Och så glad över att kunna finnas för dem.
Kanske låter det helt euforiskt, men det är sant.
så sant.

Jag har haft en fantastisk helg,
med mys, spelkväll, vin, träning, pass, vik, fest med tjejjan och nya bekantskaper,
mer mys, sovmorgon, lite plugg, god mat, testade löpning igen, mer god mat, ytterligare mys.
avslutade helgen med alp och nu blir det en bra film och ja ytterligare lite mys.

Kanske att Alperna kallar vartefter?

Spel-och vinkväll med tacos och riktigt trevligt sällskap.
Det är fantastiskt.
Kanske är jag fånigt optimistisk nu,
men jag uppskattar det något enormt.
gästvänlighet, ett öppet och glatt sinne, humor,
och en vilja att njuta av livet.
Det är saker jag uppskattar. och det gjorde jag igår.

Idag ska det INTE pluggas, och antagligen är jag den enda i min klass som bestämt mig för det,
nej idag ska jag till gerda igen (äh det är inte dålig prio, jag är dubbelt så effektiv med plugget imorgon!)
och ikväll är det fest och utgång. Förstår dock inte hur jag ska orka när jag nu återigen sovit 4 timmar.
Från och med inatt ska jag börja sova mer, minst 7 timmar. och det ska jag hålla på,
kroppen kommer ju bara lägga ner till slut annars.

Dags att göra ett boxpass.

Har suttit och kollat på hur hjärtat ser ut.
Det är inte det lättaste.
Och när jag tänker på hjärta så kommer ju tankarna på hjärtat upp.
Jag fick nämligen en fråga idag, som jag visserligen fått tidigare,
men just idag reagerade jag mer på det.
Frågan var "hur går det med killen?".
och standardsvaret är såklart att ja det går finfint. För det gör det.
Men det slog mig idag att det inte är sant.
Finfint är när det liksom flyter på,
och det gör det visserligen. flyter verkligen på.
Men det är så mycket mer än så. Det är fantastiskt.
Och det är ingenting jag tänker hålla tyst om.
Jag lyssnar gärna på mina vänner när de pratar om kärlek, oavsett om det är bra eller dåligt.
Oftast lyssnar folk mest när det är någonting som är dåligt, när man behöver prata ut.
Det alla inte tänker på är att även positiva, härliga känslor vill komma ut.
Det bästa är att jag har så fina vänner som lyssnar, på både bra och dåligt.
Och hos en del av dem kan jag verkligen både se och höra hur de helt ärligt är så glada för min skull.
På samma sätt som jag glädjer mig åt deras lycka. Det är finfint! Nej, även det är fantastiskt.

ja nu är det lyckorus.
i hela kroppen.
det är fantastiskt.
det är så att jag vill lyfta från marken.
Det är så underbart.
åh vad jag njuter.

vill bara återigen påpeka att jag har den mest fantastiska familj, de finaste vännerna, en pojkvän jag inte finner ord för, och en livsglädje som just nu får mig att bara vilja skrika högt. :)

Jag har spenderat helgen på landet,
klappat kossor, kört lastare, arbetat som en riktig bonde
(åja nästan iaf) och träffat vänner jag inte sett på länge.
Det som inte heller bör glömmas är att jag fått strunta i allt som har med skola, gympa eller träning att göra,
och bara få umgås med en fantastisk människa och ta dagen som den kommer.
Det uppskattar jag något enormt.
Nu är jag faktiskt utvilad, fastän jag är lite trött,
och alldeles strax ska jag tagga till innan det är dags för boxpremiären.
Hej och hå nu ska det gå!