en liten del av min kärleksfilosofi
Kärlek.
Så vackert, starkt men ändå diffust.
För vad är egentligen kärlek?
Självklart finns den i olika former och det är inte någonting nytt,
Men nu syftar jag på den där kärleken när vi säger att vi är kära.
Hur är man kär i någon annan? Kan man ge kärlek? Få kärlek?
Det sägs så, att man får kärlek av någon.
Jag förstår vad som menas, det tror jag åtminstone. Men jag vill inte riktigt hålla med. För inte kan man bara ge kärlek sisådär, det man ger är, enligt mig, en del av sig själv, och jag tror istället att kärleken är det man upplever tillsammans. Handlar ett förhållande om att ge och ta? För nog ger man speciellt i början av ett förhållande, och den där balansen ge/ta är livsnödvändning för förhållandet, kärleken, för när ena individen helt plötsligt börjar ta mer än ge så börjar den dö.
Kärleken alltså. För eftersom jag tror att kärleken är det man upplever tillsammans så dör den ju om båda inte är lika delaktiga. Att ge och ta passar egentligen inte riktigt in i min kärleksfilosofi, det är en förenkling.
Jag säger att det handlar om att dela. För så länge man delar så upplever man tillsammans och då kan kärleken hålla i sig. Riktigt länge. Vad som ska delas är ju lite svårare att definiera, och det är olika från relation till relation, men för mig är nyckelordet i en relation att dela.
Han gör mig lycklig får jag ibland göra. Även där har jag lite att invända, för inte kan vi göra någon annan lycklig? Jag tror inte det. Jag tror inte att det är möjligt. Däremot kan vi hjälpa andra att vara lyckliga, för just lycklig är någonting man själv blir. Det är helt och hållet en subjektivt känsla som inte går att sätta dit på någon annan människa. Plocka fram, javisst. Men inte göra. Så det inte han som gör någon lycklig, men personen i fråga är lycklig tillsammans med honom. såklart.
Varför är man då tillsammans med någon? Vad är meningen med en relation? Vilken dum fråga egentligen, det vet väl alla! Eller? För mig handlar det om utveckling. Vi utvecklas hela tiden, men jag som hopplös romantiker tror att man visserligen kan göra en enorm utveckling själv, en utveckling som man inte kan göra med någon annan, men däremot tillsammans med någon så kan man utvecklas till dimensioner dit man aldrig når själv. Om sedan relationen är en klassiker mellan en man och en kvinna eller inte, det hör inte till. För vem man delar kärlek med är inte det väsentliga. För har man hittat någon där man tillsammans kan skapa den upplevelsen, så har man ju hittat rätt.
För mig är det otroligt viktigt att dela, mina känslor blir så mycket fastare av det, upplevelserna blir större, ibland mer meningsfulla och starkare. Så att dela är alltså även en av de stora anledningarna till att jag vill vara två. Att dela leder till den där utvecklingen.
Att älska då? Vad innebär det? När man är tilräckligt kär kanske? Eller när man har varit kär länge? Kan man älska utan att vara kär, eller vara kär utan att älska?
Själva ordet har jag svårt att definiera. Men att älska innebär för mig en annan del av kärleken, kanske en utvecklad del. Att älska någon innebär att man vågar vara sårbar. Vågar vara rädd för att skiljas ifrån den. Att älska innebär att man till någon grad känner att man behöver människan, på ett eller annat sätt. Att älska gör att man kan få en trygghet som det kräver stort mod för att våga känna.
Så ja vi kan älska utan att vara kära, och vi kan även vara kära utan att älska. Men jag tror att är man kär så vill man någonstans längst inne att känslan ska utvecklas till att älska. Att älska är för mig även en känsla, den sitter någonstans i bröstkorgen och vandrar uppåt i halsen och känns i käkarna. Den kan även vandra ner mot magen, och när jag känner efter så hamnar den till och med ute i fingertopparna.
Spelar det här egentligen någon roll? Räcker det inte med att bara vara kär? Och bara vilja vara med personen ifråga, räcker det inte bara med att känna det? Jo självklart. Och det allra allra viktigaste med kärleken är att våga känna den och att njuta av alltihop!
Så vackert, starkt men ändå diffust.
För vad är egentligen kärlek?
Självklart finns den i olika former och det är inte någonting nytt,
Men nu syftar jag på den där kärleken när vi säger att vi är kära.
Hur är man kär i någon annan? Kan man ge kärlek? Få kärlek?
Det sägs så, att man får kärlek av någon.
Jag förstår vad som menas, det tror jag åtminstone. Men jag vill inte riktigt hålla med. För inte kan man bara ge kärlek sisådär, det man ger är, enligt mig, en del av sig själv, och jag tror istället att kärleken är det man upplever tillsammans. Handlar ett förhållande om att ge och ta? För nog ger man speciellt i början av ett förhållande, och den där balansen ge/ta är livsnödvändning för förhållandet, kärleken, för när ena individen helt plötsligt börjar ta mer än ge så börjar den dö.
Kärleken alltså. För eftersom jag tror att kärleken är det man upplever tillsammans så dör den ju om båda inte är lika delaktiga. Att ge och ta passar egentligen inte riktigt in i min kärleksfilosofi, det är en förenkling.
Jag säger att det handlar om att dela. För så länge man delar så upplever man tillsammans och då kan kärleken hålla i sig. Riktigt länge. Vad som ska delas är ju lite svårare att definiera, och det är olika från relation till relation, men för mig är nyckelordet i en relation att dela.
Han gör mig lycklig får jag ibland göra. Även där har jag lite att invända, för inte kan vi göra någon annan lycklig? Jag tror inte det. Jag tror inte att det är möjligt. Däremot kan vi hjälpa andra att vara lyckliga, för just lycklig är någonting man själv blir. Det är helt och hållet en subjektivt känsla som inte går att sätta dit på någon annan människa. Plocka fram, javisst. Men inte göra. Så det inte han som gör någon lycklig, men personen i fråga är lycklig tillsammans med honom. såklart.
Varför är man då tillsammans med någon? Vad är meningen med en relation? Vilken dum fråga egentligen, det vet väl alla! Eller? För mig handlar det om utveckling. Vi utvecklas hela tiden, men jag som hopplös romantiker tror att man visserligen kan göra en enorm utveckling själv, en utveckling som man inte kan göra med någon annan, men däremot tillsammans med någon så kan man utvecklas till dimensioner dit man aldrig når själv. Om sedan relationen är en klassiker mellan en man och en kvinna eller inte, det hör inte till. För vem man delar kärlek med är inte det väsentliga. För har man hittat någon där man tillsammans kan skapa den upplevelsen, så har man ju hittat rätt.
För mig är det otroligt viktigt att dela, mina känslor blir så mycket fastare av det, upplevelserna blir större, ibland mer meningsfulla och starkare. Så att dela är alltså även en av de stora anledningarna till att jag vill vara två. Att dela leder till den där utvecklingen.
Att älska då? Vad innebär det? När man är tilräckligt kär kanske? Eller när man har varit kär länge? Kan man älska utan att vara kär, eller vara kär utan att älska?
Själva ordet har jag svårt att definiera. Men att älska innebär för mig en annan del av kärleken, kanske en utvecklad del. Att älska någon innebär att man vågar vara sårbar. Vågar vara rädd för att skiljas ifrån den. Att älska innebär att man till någon grad känner att man behöver människan, på ett eller annat sätt. Att älska gör att man kan få en trygghet som det kräver stort mod för att våga känna.
Så ja vi kan älska utan att vara kära, och vi kan även vara kära utan att älska. Men jag tror att är man kär så vill man någonstans längst inne att känslan ska utvecklas till att älska. Att älska är för mig även en känsla, den sitter någonstans i bröstkorgen och vandrar uppåt i halsen och känns i käkarna. Den kan även vandra ner mot magen, och när jag känner efter så hamnar den till och med ute i fingertopparna.
Spelar det här egentligen någon roll? Räcker det inte med att bara vara kär? Och bara vilja vara med personen ifråga, räcker det inte bara med att känna det? Jo självklart. Och det allra allra viktigaste med kärleken är att våga känna den och att njuta av alltihop!
Kommentarer
Trackback