linamarcela

Jag är så levande. Klart jag är. Vore konstigt annars. Men jag känner mig mer levande, som att jag känner med varenda cell i kroppen. Som att allt är aktiverat och jag har vaknat på riktigt. Nej jag har inte haft en nära-döden-upplevelse, nej jag är inte nykär. Jag är bara mig själv. Fullt ut. Det är lätt att poängtera när allt är tungt, det blir ju så uppenbart, men mindre lätt att se när det är bra, kanske till o med riktigt bra. Men när ja stannar upp o känner efter så är det suveränt, och jag är levande! Nu kanske ni undrar om ja inte saknar Micke längre, eller om de här är mitt sätt att försöka övertala mig själv att allt är bra. Det är snarare så att acceptansen infunnit sig efter fem månader, och nu är jag lättad, och då kan jag börja titta upp mer o se allt det fantastiska som händer runt omkring mig. Kanske kan ja säga att kompis det går bra nu! :) I ett svagt ögonblick hade jag tänkt att 'bara låta tiden gå', o snart kommer Micke hem, det var otroligt elakt tänkt mot mig själv. Varför skulle jag göra så? Jag är värd bättre! Jag förtjänar 100 procent av min tid, och det ska jag ge mig själv. Känner mig sådär som när ja kom in på läkarprogrammet o flyttade till Lund: det är här och nu allt händer och jag ska njuta av alltihop!