linamarcela

det grep tag som en klo kring hjärtat när jag läste SvD idag,
nej jag är inte naiv, jag vet att det ständigt händer fruktansvärda saker i världen, just nu, alldeles i närheten också,
men ibland blir det så svart på vitt att jag reagerar starkare.

Artikeln handlade om hur sårbara människor utnyttjas,
hur desperata människor säljer sina organ för att få pengar till att överleva och försörja sin familj.
Jag tänker inte berätta om allt det vidriga, om hur snett allting gått,
och jag tänker inte berätta om allt jag vill förändra heller.
Istället vill jag bara fråga mig själv och er,
vart går gränsen?

Många håller antagligen (förhoppningsvis) med om att någonting är galet när fattiga människor säljer sin ena njure för ibland så lite som några tusen kronor och en "mäklare" tjänar upp till över 100 000 på förmedlingen.
Att donera ett organ är heroiskt, inte sant?
Att avstå från någonting så pass viktigt och riskera sin egen hälsa för att en annan människa ska kunna fortsätta leva,
nog är det fint. inte en tvekan om saken.
Är det fel att kompensera sin donator för tiden det tar att återhämta sig, konvalescensen?
Skulle det vara fel om donatorn vill ha kompensation för missat arbete tex?
Skulle det kunna vara rätt att få kompensation för eventuella komplikationer?
jo kanske kan man tycka det.
Vart går då gränsen? hur stor kompensation är okej utan att man säljer sitt organ?
och hur ska det kunna ske utan att det leder till fel användande av donationstjänster?
förstår ni vad jag menar?

Det råder inget tvivel om att utnyttjande av sårbara är vidrigt, det råder inga tvivel om att det händer så mycket galet i världen och även i området vi bor. Men det som slår mig mest just idag, är hur det inte är så svart och vitt,
hur allting går i en gråskala. en gråzon. Det gäller att se skillnad på vad som är vad.