linamarcela

imorse träffade jag en kvinna och jag råkade stirra på henne.
efteråt skämdes jag lite, men jag kunde bara inte rå för det.
anledningen till att jag stirrade var just som det står.
kvinna i mustasch.
hon hade långt brunt fint hår, var väldigt smal och var väldrigt feminint klädd (ja om man nu får säga så utan att ha fördomar om genus och hela paketet?).
och en mycket tydlig mustasch.
Det slog mig att jag undrade hur tusan man kan ha mustasch,
jag menar att hon inte vaxar eller bleker den.
eller gör vadtusansomhelst för att ta bort den.
Det var ju inte snygg någonstans alls, och hon såg ju nästan otäck ut.
tyckte jag.
Men vem är jag att bestämma hur hon ska se ut?
Jag som länge varit emot ideal, det kanske låter som den saftigste av dubbelmoralkakor,
men nej jag har varit emot ohälsosamma ideal, men själv har jag ju också såklart haft ideal. hälsosammare sådana dock.
Återigen, vem är ändå jag att döma henne?
Så jag har tänkt på det under dagen. tänkt på mustaschen och varför jag glodde.
Ja det är kanske inte konstigt att glo på en kvinna med larv på läppen.
Men problemet ligger ju inte hos larven. problemet ligger ju hos mig och mina föreställningar om vad som är rätt eller fel.
Så efter en hel dels tänkande har jag nu verkligen blivit vän med tanken på kvinnan i mustaschen.
Hon är inte enligt mig så vacker i den, men egentligen, är det fel med mustasch om man nu har det?
Kan man bara inte få låta den vara, och bara vara precis så som man är?
Jo visst tycker jag det. För det är hon som är hon att döma. inte någon annan.
En klassisk kaka det här, att alla har vi rätt att vara precis som vi är,
men ibland måste man göra sig påminnd om det, och sluta döma andra för så onödiga saker som en mustasch.

godnatt.