rädslan
När man är sjuk och inte kan göra någonting så har man otroligt mycket tid till att lyssna.
Jag har lyssnat på Bob Dylan, Michael och Dolly Parton. Men mest av allt har jag fått lyssna på mina egna tankar,
vare sig jag velat eller inte. Det händer ju inte så mycket mer när man ligger dubbelvikt på badrumsgolvet.
Jag har tänkt allt det där jag brukar tänka, alla vardagsting. Det jag också tänkt är sånt jag inte alls brukar vilja tänka på,
allt sånt som ingen av oss vill tänka på, det där allra läskigaste med alltihop. Rädslan.
För vi är alla rädda. vem kan förneka det?
Rädda för allt möjligt, för att bli sårade, lämnade, ensamma, övergivna, misslyckade, besvikna, oälskade, you name it.
Jag har tidigare sagt att jag inte vill se att vi kan förlora andra människor. Eftersom vi aldrig haft dom. Däremot kan vi förlora möjligheten att få fortsätta vara med dom, träffas, känna, umgås, njuta, leva. Och oavsett vilken löjlig definition jag vill sätta på det, trots min ibland fånigt naiva optimism och syn på livet som det ljusblå, så känns det ändå som en förlust.
Och ju mer vi vågar älska, desto ondare gör det att förlora.
Sitter ensam vaken, för dygnet existerar inte längre. Varför ska jag sova, och sedan vakna om 15 min av att jag vill kräkas, jag kan istället sitta uppe en stund och fortsätta lyssna. helst av allt på Bob eller Dolly, men det kommer sluta med att mina egna tankar tar över. Och just nu är jag rädd. såinihelvetesjävlarädd. för att förlora (ja jag ger mig, det känns ju som förlust o då är det väl en förlust??).
Såklart att ni tror att jag pratar om min älskling nu, för ja det skulle göra mig så otroligt illa om jag förlorade honom. Men jag tror på oss så starkt att förlust känns som en evighet bor (livsfarligt men skönt att känna så!). Nej det är inte just älskade Micke jag är rädd att förlora.
Jag är rädd att förlora allt!
För jag älskar det så mycket. och jag har det så otroligt bra. jag är bara inte beredd på att en pusselbit ska lossna, för nu har jag mitt tusenbitars på plats.
Och med alla bitar sammanflätade ska jag nu sova istället, sluta oroa mig för att förlora och istället fortsätta njuta av allt jag får uppleva varje dag. För det är bara att inse; en magsjuka är som en sandlåda i Sahara (återigen en klockren metafor..) och det är ju ingen idé att stanna i den lilla lådan!
Jag har lyssnat på Bob Dylan, Michael och Dolly Parton. Men mest av allt har jag fått lyssna på mina egna tankar,
vare sig jag velat eller inte. Det händer ju inte så mycket mer när man ligger dubbelvikt på badrumsgolvet.
Jag har tänkt allt det där jag brukar tänka, alla vardagsting. Det jag också tänkt är sånt jag inte alls brukar vilja tänka på,
allt sånt som ingen av oss vill tänka på, det där allra läskigaste med alltihop. Rädslan.
För vi är alla rädda. vem kan förneka det?
Rädda för allt möjligt, för att bli sårade, lämnade, ensamma, övergivna, misslyckade, besvikna, oälskade, you name it.
Jag har tidigare sagt att jag inte vill se att vi kan förlora andra människor. Eftersom vi aldrig haft dom. Däremot kan vi förlora möjligheten att få fortsätta vara med dom, träffas, känna, umgås, njuta, leva. Och oavsett vilken löjlig definition jag vill sätta på det, trots min ibland fånigt naiva optimism och syn på livet som det ljusblå, så känns det ändå som en förlust.
Och ju mer vi vågar älska, desto ondare gör det att förlora.
Sitter ensam vaken, för dygnet existerar inte längre. Varför ska jag sova, och sedan vakna om 15 min av att jag vill kräkas, jag kan istället sitta uppe en stund och fortsätta lyssna. helst av allt på Bob eller Dolly, men det kommer sluta med att mina egna tankar tar över. Och just nu är jag rädd. såinihelvetesjävlarädd. för att förlora (ja jag ger mig, det känns ju som förlust o då är det väl en förlust??).
Såklart att ni tror att jag pratar om min älskling nu, för ja det skulle göra mig så otroligt illa om jag förlorade honom. Men jag tror på oss så starkt att förlust känns som en evighet bor (livsfarligt men skönt att känna så!). Nej det är inte just älskade Micke jag är rädd att förlora.
Jag är rädd att förlora allt!
För jag älskar det så mycket. och jag har det så otroligt bra. jag är bara inte beredd på att en pusselbit ska lossna, för nu har jag mitt tusenbitars på plats.
Och med alla bitar sammanflätade ska jag nu sova istället, sluta oroa mig för att förlora och istället fortsätta njuta av allt jag får uppleva varje dag. För det är bara att inse; en magsjuka är som en sandlåda i Sahara (återigen en klockren metafor..) och det är ju ingen idé att stanna i den lilla lådan!
Kommentarer
Trackback
