linamarcela

återigen påminns jag om hur otillräkneligt allt är,
hur allt kan vända från ljus till mörker,
eller när man är där mitt i allt som skulle ha blivit den lyckligaste stunden i livet,
och istället tar allt bara slut. bara sådär. när man allra allra minst anat det.
Det rycker tag i mig, får mig att må illa.
så att jag nästan tappar andan ett tag och allt stannar upp.
Vet inte hur jag ska ställa mig till alltihop, om jag nu ska njuta mer av livet,
jag njuter redan av livet, för fullo.  Men kanske att jag kan njuta mer...