sommarlov på ingång!
Spendarat några helmysiga dagar utanför Oslo, i Mickes husvagn.
Se på den!
Inte trodde jag att jag skulle bo i husvagn eller att jag skulle ha en pojkvän som bor i husvagn,
med tanke på vår relation så kan man ju nästan säga att JAG har en husvagn (nåja nästan iaf).
Man blir förvånad vad livet för med sig för överraskningar, och nej jag menar egentligen inte att just husvagnen är en milstolpe i mitt liv, men det kan få vara en symbolik.
Har tenta i eftermiddag, terminstenta till på köpet och min mage säger att vi inte är överens idag,
förstår inte vad jag gjort för fel, har verkligen försökt smöra för den men ingenting har fungerat,
tjurig, envis och jävlig är den och kommer skratta åt mig när jag sitter och skriver i fem timmar.
Men sen gott folk har jag Sommarlov! Det känns overkligt.
Blir fest, städa, packa (antagligen städa ännu mer för det ser förjävligt ut här hemma), kanske träna någonting bara för att glida på ruset, och imorgon är det sittning och så hemfärd på söndag.
Senaste tiden har jag fått uppleva rädsla, och verkligen fått känna på värdet av det jag bryr mig om.
Det är inte roligt alls, riktigt vidrigt faktiskt att behöva bli livrädd, få ångest, gråta och känna sig totalt handlingsförlamad, det finns ingenting man kan göra där och då. Ingenting alls. Vidrigt som sagt.
Men det finns en annan sida, sidan efteråt, där man får perspektiv, uppskattar allt ännu mer och ler på ett nytt sätt.
Så gör jag just nu. världen är inte ljusrosa, och kanske får jag mig helt plötsligt en käftsmäll till (när jag minst anar det såklart), men det kan jag inte sitta och vänta på. Jag njuter istället, njuter av allt.
För vet ni vad?
Jag har finaste familjen, vännerna och pojkvännen man kan tänka sig (utan inbördes ordning!), och jag lever mitt liv precis som jag vill. Här är jag, visserligen med tentaångest och illamående av nervositet, men jag är här. Och ska skriva homeostastentan och sedan förhoppningsvis vara klar med tredje terminen. Det känns som att det var förra veckan jag knappt vågade tro på att jag skulle få göra precis det jag vill, men jag gav aldrig upp, så varför säcka ihop nu? Det är nu det händer ju!
Glad sommar förresten! ;)
Se på den!
Inte trodde jag att jag skulle bo i husvagn eller att jag skulle ha en pojkvän som bor i husvagn,
med tanke på vår relation så kan man ju nästan säga att JAG har en husvagn (nåja nästan iaf).
Man blir förvånad vad livet för med sig för överraskningar, och nej jag menar egentligen inte att just husvagnen är en milstolpe i mitt liv, men det kan få vara en symbolik.
Har tenta i eftermiddag, terminstenta till på köpet och min mage säger att vi inte är överens idag,
förstår inte vad jag gjort för fel, har verkligen försökt smöra för den men ingenting har fungerat,
tjurig, envis och jävlig är den och kommer skratta åt mig när jag sitter och skriver i fem timmar.
Men sen gott folk har jag Sommarlov! Det känns overkligt.
Blir fest, städa, packa (antagligen städa ännu mer för det ser förjävligt ut här hemma), kanske träna någonting bara för att glida på ruset, och imorgon är det sittning och så hemfärd på söndag.
Senaste tiden har jag fått uppleva rädsla, och verkligen fått känna på värdet av det jag bryr mig om.
Det är inte roligt alls, riktigt vidrigt faktiskt att behöva bli livrädd, få ångest, gråta och känna sig totalt handlingsförlamad, det finns ingenting man kan göra där och då. Ingenting alls. Vidrigt som sagt.
Men det finns en annan sida, sidan efteråt, där man får perspektiv, uppskattar allt ännu mer och ler på ett nytt sätt.
Så gör jag just nu. världen är inte ljusrosa, och kanske får jag mig helt plötsligt en käftsmäll till (när jag minst anar det såklart), men det kan jag inte sitta och vänta på. Jag njuter istället, njuter av allt.
För vet ni vad?
Jag har finaste familjen, vännerna och pojkvännen man kan tänka sig (utan inbördes ordning!), och jag lever mitt liv precis som jag vill. Här är jag, visserligen med tentaångest och illamående av nervositet, men jag är här. Och ska skriva homeostastentan och sedan förhoppningsvis vara klar med tredje terminen. Det känns som att det var förra veckan jag knappt vågade tro på att jag skulle få göra precis det jag vill, men jag gav aldrig upp, så varför säcka ihop nu? Det är nu det händer ju!
Glad sommar förresten! ;)
Kommentarer
Trackback
